Jag sprang, sprang så snabbt jag bara kunde. Mina fötter, i de tjocka läderstövlarna, skapade låga, dunsande ljud varje gång de träffade den lövtäckta marken och min andedräkt virvlade omkring mig i form av små, vita moln.
Knivarna inuti min jacka, slog mot varandra, skapade ekande ljud i den tysta skogen. Jag önskade att jag tänkt på att stoppa ner dem i min väska. De kunde bli orsaken till att jag fick ett för tidigt slut.
För varje minut som tickade förbi, försvann ljuset allt mer och de höga träden var inte till någon vidare hjälp för att förbättra sikten. Jag visste att jag var tvungen att hitta ett gömställe för att kunna planera ett sätt att skaka av mig min förföljare.
Innan jag egentligen kunde tänka över det, kastade jag mig in bakom närmsta träd och kröp ihop, hoppades på att mörkret skulle dölja mig. Jag andades häftigt och försökte förgäves sakta ner min andhämtning, samtidigt som jag darrigt fick fram en av knivarna från jackfickan. Det var det enda vapen jag kunde använda just då, men jag var glad för att jag hade något i min hand i alla fall.
Jag kunde höra ljuden av de fotsteg som hade förföljt mig. De var högre än någonsin tidigare och jag förstod att min förföljare knappade in på mig.
Utan förvarning, hörde jag dem tystna och jag förstod att personen stannat. Jag andades så tyst jag kunde, höll mig stilla, allt för att inte bli hörd. Jag kunde höra någon annan andas precis i närheten, någon som inte ansträngde sig för att hålla sig tyst. Jag svalde hårt, kramade knivens fäste, innan jag började röra mig runt trädet, bort från ljudet av den andra personen. Jag visste att fienden befann sig precis runt hörnet. Jag kunde hör honom eller henne tydligt.
Utan förvarning, slingrade sig en arm runt min nacke och täppte för min mun. Något kallt, men vasst, trycktes mot min strupe och jag insåg att jag var fångad. Jag kunde inte röra mer än armen som höll i min egen kniv, men jag kunde inte urskilja personen som höll fast mig i mörkret, vilket gjorde att jag inte kunde försätta oss i ett dödläge.
Så jag gjorde det enda jag kunde. Jag bet personen i handen.
”Auch, fuck.” Den låga viskningen fick mig att haja till och jag spanade ut i mörkret bredvid mig. Jag hade nu förstått att det var en pojke, men inte vilken pojke som helst.
Han hade flyttat handen från min mun och verkade inspektera sin skada, med kniven fortfarande mot min hals.
”Peeta, it´s me”, mumlade jag halvkvävt och jag kunde höra prasslet från löv då han rörde på sig.
”Is it you, Rin?” Han lät misstänksam.
”Yes, of course”, viskade jag och kände hans andedräkt mot min kind då han lutade sig framåt för att granska mitt ansikte. Kniven lämnade långsamt min hals och jag mötte blicken i hans blåa ögon.
”Thank god.” Han log mjukt och drog mig intill sig. Tryckte mig varsamt mot sig.
”Peeta, ssh.” Min fria hand fann hans läppar och jag satte ett finger över dem för att dölja ljud ifrån honom. ”I´m followed. I think it´s a place-hunter.”
”Oh.” Jag hade precis insett varför jag inte sett honom ordentligt. Hans blonda hår var insmetat med jord och hans ansikte var täckt av ett tunt lager lera. Kamouflage. Varför hade inte jag tänkt på det? ”Come with me, I´ve got my hideout just down by the creek.” Jag nickade kort, stoppade tillbaka kniven i jackfickan och drog upp luvan för att dölja mitt ljusa hår.
Peeta fattade tag om min hand och började sedan ta sig ner genom skogen, längs en stig som endast han verkade kunna se. Jag följde honom blint, visste att jag inte hade något annat val. Annars skulle jag säkerligen bara ha suttit vid det där trädet hela natten och väntat på att solen skulle stiga upp. Om nu spelledarna bestämde sig för att låta den göra det. Det var inte alltid det hänt i föregående spel.
”How far is it?”, muttrade jag lågt, stirrade på hans bakhuvud som guppade framför mig.
”Not that far”, sa han lågt, uppenbarligen ville han inte att vi skulle tala under vägen. Så jag höll tyst, fortsatte följa honom tills ljudet av rinnande vatten nådde mig.
Peeta rörde sig längs med bäcken, alltjämt med min hand i sin. Han kunde vägen utan och innan. ”Welcome to my place.” Han slog ut med armen mot en hög stenar. Jag rynkade pannan, såg på honom.
”What is this?” Han skrattade lågt, ledde mig runt stenhögen, så att en grottöppning syntes. Den var smart gömd så att man bara såg den om man visste att den fanns där. ”How did you find this?” Jag steg häpet in i grottan, såg mig omkring på hans få tillhörigheter som låg utspridda på stengolvet.
”I was chased by a place-hunter and triped over those rocks out there and fell into this cave.” Han log och visade med handen att jag fick lov att slå mig ner vid en liten otänd eld. Han tände den försiktigt och de fladdrande lågorna kastade skuggor över väggarna. Jag kvävde en gäspning. ”Want to sleep?” Peeta såg på mig, la huvudet på sned. Han höll på och försökte torka bort kamouflaget från ansiktet.
”No.” Jag skakade på huvudet, såg på hans otröttliga arbete. ”Come here, I´ll help you.” Han sträckte mig den lilla tygbit han använt och slog sig ner tätt intill mig. Hans kroppsvärme smög sig in i min kalla kropp, då våra skuldror och korsade ben fick kontakt. Det kände bättre än någon gång tidigare.
Med försiktiga rörelser, fick jag upp en flaska vatten ur min väska, skvätte några droppar på tygbiten och gned den försiktigt mot hans ansikte.
Peeta slöt försiktigt ögonen, antingen så njöt han av det, eller så ville han att jag lättare skulle kunna komma åt färgen på hans ögonlock. Jag visste inte vilket och jag tänkte inte precis fråga.
Det var ett långsamt om noggrant arbete. Färglagret var tjockt och tog flera minuter att få bort, innan jag kunde rengöra det hela grundligare. Fann två långa ärr på hans högra kind, som jag visste inte hade funnits där tidigare. Jag valde att inte kommentera det, utan fortsatte bara rengöra hans ansikte, fram tills jag kunde se det helt tydligt, tills jag kunde känna igen min älskade Peeta. ”Shall I help you with your hair too?” Han slog upp ögonen vid mina ord, nickade långsamt.
”If you want to.” Han log. ”Or else I could go down to the creek.” Jag såg bort mot grottöppningen, där mörkret kompakt tryckte sig på. Jag skakade på huvudet.
”No, I don´t want you to go out there. Not now.” Jag bet mig i läppen, höjde vattenflaskan, såg mig omkring efter någonstans där vattnet skulle kunna rinna fritt utan att blöta ner grottan totalt. En spricka i stengolvet fångade min blick, och jag nickade mot den. ”Come here.” Peeta följde mig, ställde sig på knä med huvudet över sprickan, så att vattnet skulle samlas där istället för att rinna ut över golvet, och knep ihop ögonen.
Varsamt hällde jag vattnet över hans huvud, tvättade bort leran ur håret. Det gick mycket snabbare än med ansiktet och det dröjde inte många minuter innan hans hår var lika blont som någon gång innan.
”Thanks Rin.” Han log, strök undan det blöta håret ur ansiktet. Det droppade lätt om det, men jag lät honom ta hand om torkandet.
Jag slog mig ner vid elden igen och skakade vattenflaskan. Den var nästan tom, vilket betydde att jag var tvungen att fylla den nästa morgon.
”So, for how long have you been here?” Jag drog upp knäna till bröstet och slog armarna om dem för att hålla värmen. Jag frös, trots elden.
”About three days or so. It´s quite peaceful, but I guess that they can send monsters here whenever they feel like it.” Han suckade, sjönk ner bredvid mig. Tanken på att spelledarna faktiskt kunde skicka vad som helst för att ta död på oss, gjorde mig rädd. Jag hade alltid varit rädd, ända sedan jag blivit dragen vid slåttern hemma i Distrikt 3. Men det här var en annan sorts rädsla.
”Well, I guess so”, mumlade jag, rös till. Jag insåg att hela Panem säkert såg på oss nu, om inget annat spännande hände någon annanstans på arenan.
”Are you freezing?” Peeta såg allvarligt på mig och jag ryckte lätt på axlarna.
”A little, yes.” Jag strök undan en hårslinga ur ansiktet, såg på medan han la på en ny gren på elden.
”I saw that Ryan died two nights ago”, mumlade han, såg beklagande på mig. Ryan hade varit min kompanjon och allierade från samma distrikt.
”Yes. It was Hannah.” Jag svalde ner tårarna. Jag hade känt Ryan sedan tidigare, han hade varit som en bror till mig. ”I killed her.” Det sista viskade jag fram, skämdes fortfarande över det. Jag, Peeta och Ryan hade slutit en pakt om att inte döda någon under spelen, men jag hade brutit den.
”I saw that she was dead”, sa han lågt, placerade en arm kring mina axlar. Jag såg upp på honom, mötte de vänliga, blåa ögonen.
”I broke the rule.” Jag svalde på nytt, men kände ändå hur tårarna samlades i ögonen, hotade med att rinna över.
”It´s okey.” Han log mjukt. ”I promise. It´s the rules in the game, right? To kill people.” Han lät sorgsen på rösten, men jag kunde se att han försökte le.
”I know.” Jag log försiktigt tillbaka, lutade huvudet mot hans axel.
”I´ve missed you a lot. I´ve been praying every night, not to see your face on the sky. And now you´re here, with me.” Leendet i hans röst gick inte att mista sig på.
”And you´re with me”, mumlade jag, granskade hans ansikte då han lutade sig mot mig, våra ansikten bara ett par centimeter ifrån varandra.
Mjukt, tryckte han sina läppar mot mina, kysste mig ivrigt, hungrigt, Det var så länge sedan alla gånger vi smugit undan under träningar, middagar och ceremonier. Bara för att få spendera några korta sekunder med varandra, bara för att få känna varandras närhet.
”I love you, still”, viskade han mot mina läppar, såg på mig. Hans blåa ögon lyste av lycka.
”I love you too”, viskade jag tillbaka, kysste honom den här gången. Jag visste att nu såg verkligen hela Panem på oss. Något sånt här hade aldrig hänt förut. Inget tidigare spel hade innefattat kärlek mellan två olika distrikt. Han från 12 och jag från 3. Ingen av oss visste ens om det var lagligt, men det brydde vi oss inte om. Vi visste aldrig när vi skulle förlora varandra.
”Are you hungry?” Han mötte min blick, men jag skakade på huvudet till svar.
”No, not really.” Jag bet mig i läppen, stirrade in i elden. ”But you can eat if you feel like it.”
”No, we should save it for a while.” Peeta följde min blick mot elden, fortfarande med armen kring mina axlar. Jag kunde känna hur han lutade sitt huvud mot mitt, hans blonda hår kittlade min kind, fortfarande fuktigt sedan jag tvättat det.
”You should try to sleep”, mumlade jag och reste mig upp. Hämtade min ryggsäck för att se över min packning. Jag förbannade mig själv för att jag tappat pilbågen under flykten. Det var egentligen mitt starkaste vapen, förutom knivarna.
”I can´t. I don´t want to lose you again.” Hans svar var enbart en viskning, men jag kunde höra den ändå.
”Sleep, Peeta”, beordrade jag, spände ögonen i honom. Jag kunde se på honom att han knappt kunde hålla ögonen öppna.
”Well, okay then. But if you promise that you will wake me up in a couple of hours, so that you can sleep too.” Jag nickade till svar, nämnde inte det faktum att jag knappt sovit en natt sedan jag kommit in på arenan. Jag hade ingen förklaring för det. Jag kunde helt enkelt inte sova. Min kropp ville inte slappna av, inte det minsta.
”I will do that.” Jag hoppades att han inte såg att jag korsade fingrarna. Jag ljög för honom.
”Good.” Han drog fram en sovsäck ur sin ryggsäck, kröp ner i den.
Jag betraktade honom medan han slöt ögonen, började andas lugnare. Det dröjde inte många minuter innan han sov djupt.
”Goodnight Peeta”, mumlade jag lågt och sjönk ner strax innanför grottöppning, lutade ryggen mot den skrovliga väggen. Han skulle få sova i lugn och ro.
Jag vakade över honom resten av natten. Satt vid grottans öppning och spanade ut över den mörka skogen. Jag var inte det minsta trött, valde att strunta i mitt löfte till Peeta om att väcka honom. Han behövde trots allt all sömn han kunde få.
Solen började stiga på himlen mycket tidigare än vad jag trott och landskapet utanför färgades av dess strålar. Allt verkade vakna till liv, lysa upp på nytt.
Ljudet av någon som rörde sig bakom mig, fick mig att vända på huvudet. Peeta hade satt sig upp, lyckats ta sig ur sovsäcken. Hans ansikte bar på ett djupt missnöjt uttryck.
”You were supposed to wake me up”, muttrade han och la på en pinne på elden. Jag hade gjort mitt bästa för att hålla den vid liv, men att göra upp eld hade aldrig varit min starka sida.
”Good morning to you to.” Jag gav honom ett leende, men han lät sig inte bevekas.
”Sleep, Rin. You´ve got to sleep. You have been awake all night.” Han stegade fram till mig, fattade tag om min hand och drog upp mig på fötter. Grottans tak var tillräckligt högt för att vi båda skulle kunna stå rakt, men det var bara några centimeters mellanrum mellan Peetas rufsiga hår och den mörka stenen.
”I can´t sleep anyway”, sa jag lågt och drog min hand ur hans grepp. Tog några få steg fram till min ryggsäck och sjönk ner på knä framför den. ”I haven´t been sleeping since we got out here.” Jag gjorde en avvärjande gest omkring mig och drog upp en vattenflaska ur ryggsäcken. Tog några djupa klunkar ur den. Den behövde fyllas på. ”I just can´t. I´m to tense.” Jag suckade och reste mig upp. Alltför stirrig och rastlös för att kunna sitta still. Jag visste att sömnen till slut skulle ta överhanden, försänka min kropp i en så tung sömn att jag kanske inte skulle vakna igen. Det skrämde mig, men jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle lyckas sova.
”I´ve got an idea.” Peeta hade på nytt rullat ut sin sovsäck, klappade nu uppfordrande på den med handen. ”Come here.” Tveksamt rörde jag mig framåt mot honom, kröp ner i sovsäcken.
Han satt lutad över mig, placerade mitt huvud i sitt knä.
”What´s you plan?” Jag mötte hans blick, kände hur hans fingrar löste mitt hår från sina två, strama flätor. Det lockade sig mjukt kring mitt ansikte, hindrade mig från att se ordentligt.
”Close your eyes”, viskade han lågt, placerade ett finger på varje ögonlock. Sköt mjukt igen dem så att mörkret trängde sig på. Jag kände hur han drog fingrarna genom mitt hår, pratade lågt med mig, ord som jag inte kunde urskilja.
Jag kunde, efter flera dygn, äntligen känna hur min kropp började slappna av. Varje muskel verkade andas ut. Gjorde så att jag faktiskt började känna mig trött.
”Peeta”, mumlade jag, plötsligt rädd för att jag kanske inte skulle vakna igen.
”Sch, just relax”, sa han lågt. Jag kunde känna hur han tryckte sina läppar mot min panna. ”I will be here. I wont go anywhere.”
Hans ord fick mig att andas ut, slappna av ytterligare, om det nu ens var möjligt. Innan jag visste ordet av, sov jag djupt. Djupare än någonsin förr.
Doften av solvarm skog och blommor fick mig att slå upp ögonen. Jag var fortfarande trött, men något sa mig att det var dags att vakna.
Min blick möttes av gröna löv och några stråk blå himmel som lyste igenom. Jag rynkade pannan, gjorde en ansats till att sätta mig upp. Var befann jag mig? Det här var inte grottan.
”Peeta?” Jag vågade mig på en låg viskning och krånglade mig ur sovsäcken. Håret var ännu inte flätat, vilket gjorde att det föll fram framför ansiktet och försämrade sikten. Jag strök irriterat undan det och reste mig upp, fann att löven ovanför mitt huvud egentligen var taket till ett vindskydd. Jag tvingades huka mig för att kunna ta mig ut ur öppningen, bländades av det klara solljuset där utanför. Jag hade ännu inte fått något svar, något levnadstecken från Peeta, något som gjorde mig orolig. Var kunde han ha tagit vägen? Och hur hade jag kommit dit jag var?
Ljudet av grenar som knäcktes i skogen bakom mig, fick mig att snurra runt, leta efter källan med blicken. Till min stora lättnad var det bara Peeta som kom gående med en stor hög grenar i famnen.
”So you´re finally awake?” Hans soliga leende fick mig att andas ut, nicka långsamt.
”Were are we?” Jag tog grenarna ifrån honom och placerade dem bredvid en otänd eld.
”The cave got ruined by a rockslide. I got us out in time.”
”And I sleept through the hole thing”, frågade jag, såg misstroget på honom. Han nickade.
”Yeah, I was actually wondering why you didn´t wake up. The sound could have waken a dead from the grave.” Han skrattade lågt och såg sig om, in mot skogen han kommit ifrån.
”Did you carry me here?” Jag rynkade pannan, följde hans blick. ”Wasn´t all the stuff to heavy?” Då han inte svarade, knuffade jag lätt till honom och han såg på mig med dimmig blick.
”I got help.” Han såg på mig, men riktade strax blicken mot skogen på nytt. En gestalt hade dykt upp. Det var en flicka och hon var välbekant.
”So you´re awake.” Hon la ifrån sig de grenar hon burit på. La en hand på Peetas axel.
”It´s Katniss, isn´t it?” Jag såg på henne då hon nickade.
”Yeah, that´s right. You´re Rin if I´m not mistaken.” Jag nickade kort.
”Yes.” Jag bet mig i läppen. ”What are you doing here?” Jag fortsatte inte meningen längre än så. Jag hade trott att Katniss var död, men det kändes fel att säga det högt.
”Helping Peeta out.” Hon ryckte på axlarna och lutade sig fram mot Peeta. Kysste honom mjukt på kinden.
Jag kände hur jag stelnade till i hela kroppen. Vad sjutton sysslade hon med?
Jag mötte frågande Peetas blick, men han såg hastigt bort, vägrade visa varför han gick med på det.
”I should go and get some water”, mumlade jag lågt, letade fram min ryggsäck från vindskyddet. Den såg oskadd ut. Stenskredet verkade inte ha skadat den.
”I can show were it is.” Peeta tog ett steg framåt mot mig, men jag skakade häftigt på huvudet och hängde ryggsäcken över axel. Allt verkade i vilket fall som helst vara kvar.
”No, I´ll go alone.” Med hastiga steg lämnade jag gläntan, kämpade mot gråten. Peeta verkade inte ens bry sig om att han svikit mig. Att han sårat mig genom att låta Katniss komma honom nära.
Visst, jag visste att de var från samma distrikt. De hade säkerligen umgåtts tidigare.
Ju mer jag tänkte på det, desto vettigare lät det. Han hade bara lekt med mig för att skapa mer spänning i spelen. Så klart.
Jag strök undan en ensam tår från kinden och ökade sedan på steglängden. Jag skulle strunta i honom från och med nu. Det var bäst för oss alla. Inget drama, bara ännu mer rivalitet.
Jag lyckades inte riktigt övertyga mig själv.
Bilderna kommer från Google
Underbara Charlie Rowe i rollen som Peter Pan i filmen Neverland <3
Skan <3
<-- Bild från Tumblr/Google. 
