Något lite smått
Satt och skrev på iPoden under kvällen och fick där ihop något. Tänkte att jag kunde lägga ut det här. Det är inte ett dugg genomarbetat eller ändrat, bara skrivet rätt upp och ner. Hoppas ni gillar det! Och ja; det är en One Direction fanfic....
Bildörren drogs utan förvarning upp. Ljudet som tidigare varit dämpat, ökade nu betydligt i styrka.
Höga skrik, kameror som klickade och skratt gjorde att det nästan slog lock för öronen, men jag var van vid det vid det här laget.
Med försiktiga steg och ett blixtrande leende på mina fylliga läppar, tog jag mig ur bilen. Mina skor, med vassa, höga klackar, gav inga som helst ljud ifrån sig på den röda mattan.
"Kimberly!" Ropen riktades upphetsat mot mitt håll och jag vinkade glatt. Kamerorna klickade nu än ursinnigare och blixtarna gjorde sitt bästa för att förblinda mig, men jag knep ihop ögonen till hälften och började istället gå. Mest för att göra plats för nästkommande kändis. Det dröjde inte många sekunder.
"Liam! Louis! Harry! Zayn! Niall!" Ropen blev om möjligt än mer upphetsade, men jag var väl medveten om att ett av världens mest populäraste pojkband befann sig bara några meter bakom mig.
Killarna i One Direction var några jag kände väl. Deras senaste skiva hade spelats in tillsammans med mig, trots mina ivriga påståenden kring att jag inte kunde sjunga. Det kunde jag, något som nu bevisats för hela världen, men det var inte det jag ville. Jag ville skådespela, göra det som jag var här för.
Efter att skivan släppts, hade omslaget diskuterats livligt. Bilden föreställde alla killarna, samt mig, alla glatt leende. Jag var väl medveten om att jag satt uppflugen på Harrys rygg, något som alla trott fel om. Det hade inte dröjt många veckor innan skivbolaget gått ut med att jag och Harry dejtade. Det stämde verkligen inte, men Harry hade gett sig alltför lätt i kampen. Jag hade kämpat emot in i det sista, men inte fått min vilja igenom. Jag hade nu i snart två månader låtsats vara Harry Styles flickvän, trots att min lojalitet låg hos någon helt annan.
Blixtarna från kamerorna och Harry som krokade arm med mig, kallade mig tillbaka till verkligheten. Jag insåg att jag absolut inte fick ge något sken av vad jag tänkt på. Jag befann mig på fel plats.
Alltså fortsatte jag gå tillsammans med killarna längs röda mattan. Vi stannade till då och då, posade och skrev autografer. Vår gemensamma skiva dök upp flera gånger och det smärtade mig lika mycket varje gång. Det var skivans fel att allt var så förbannat tilltrasslat.
"Hur är det Kimberly?" Harry lutade sig ner, så att han kunde mumla detta i mitt öra.
"Vad fan tror du?", muttrade jag till svar. "Du vet vad jag känner." Han suckade och släppte greppet om mig under förespeglingen att han skulle rätta till en av sina choklad- bruna lockar.
"Gör vad du måste. Jag orkar inte mer." Jag såg chockat på honom. Vad menade han med det?
"Menar du att...?" Jag såg på honom, kände det som om en tyngd lyftes från mitt bröst. Han nickade med ett leende vilande på läpparna.
"Ni passar bättre ihop." Han slängde en blick åt Nialls håll, liksom jag. Niall mötte min blick med sina glittrande, blåa ögon och log soligt.
"Tack Harry." Jag log mot Niall, tog de få steg som krävdes mot honom.
"Hej." Han log och kramade min hand.
"Harry har sagt att det är okej." Jag visste att det varken var rätt tid eller plats för något sånt här, men det brydde jag mig inte om. Jag hade så länge varit känd som en del av Karry och föreningen av One Direction och mig själv, One Kimberlian. Jag var trött på det.
"Han har vad?" Niall såg oförstående ut, samtidigt som han slängde oroliga blickar omkring sig. Allt fler, både fans och fotografer, hade fått upp ögonen för oss vid det här laget.
"Det är okej. Spelet är över." Jag bet mig försiktigt i underläppen, väl medveten om att mina stylister skulle få frispel om jag lämnade några märken.
"Du menar...?" Nialls ansikte lyste upp och jag nickade ivrigt. Flera kameror var riktade mot oss och det var som om alla hundratals människor omkring oss höll andan.
Niall fortsatte le, nu när sammanhanget gått upp för honom.
Troligtvis utan en tanke på hur detta skulle påverka våra respektive kändisskap, lutade sig Niall fram och tryckte sina läppar mot mina.
Flämtningar hördes och kamerorna klickade så ivrigt att man nästan blev döv.
Ett ensamt rop bröt plötsligt den rådande tystnaden. Jag har alltid kommit ihåg det och undrat vem det var. Vem det än var, räddade den mitt liv den dagen.
"Det är Kiall!" Namnet spred sig genom publiken likt en löpeld. Folk började ropa ut det åt höger och vänster. Jubel och hurrarop ekade omkring oss. Allt tack vare att Harry äntligen återupptog kampen och att en enda människa haft det modet att visa att det faktiskt var okej. Att det var rätt.
Nu, flera år senare, så är jag fortfarande tacksam. Skivbolaget släppte sitt järngrepp, lät mig och Niall återgå till våra karriärer. De insåg att de fått den romans de tidigare försökt tvinga fram.
Jag spelade därefter in ett flertal filmer, var tillbaka där jag hörde hemma. Niall och resten av killarna fortsatte med sin musik, men vi var alla noga med att inte tappa kontakten. Det var viktigt för mig och Niall att inte tappa varandra nu när det slutligen kommit ut.
Efter ett par år, skaffade vi oss tillsammans ett hus på Irland. Niall älskade sitt hemland och jag hade inte det minsta emot det. Var han lycklig så var jag.
"Mamma, mamma." Ivriga ryck i min tröjärm, fick mig att vakna upp ur mina gamla minnen. Jag var vuxen nu. Det gamla var sedan länge förbispolat.
"Vad är det?" Jag log och mötte blicken i Josephs ögon.
"Får jag känna?" Joseph var inte mer än fyra år gammal, min och Nialls första barn. Han liknade sin pappa upp i dagen. Samma rufsiga hår, vackra blåa ögon och soliga leende.
Han pekade nu på min mage, väl medveten om vad den innehöll. Hans syskon.
"Klart du får." Jag log och fångade upp hans ivriga lilla hand i min och placerade den mjukt på min svällande mage. Jag var redan i åttonde månaden, något som ibland gjorde det uttröttande att ta hand om en fyraårig son.
Jag hade varit osäker på att skaffa ett till barn. Jag hade helst av allt sett att jag kunnat återgå till min karriär, men Niall hade varit bedjande. Det hade egentligen alla killarna varit. De visste att jag skulle ångra mig senare.
"Hon sparkar", utropade Joseph förtjust och såg upphetsat på mig. "Hon sparkade på min hand." Jag skrattade och strök med handen över hans hår.
"Det är väl klart. Ditt syskons storebror är ju här." Jag valde att inte sätta något genus på det ofödda barnet. Ingen av oss visste könet, men Niall och Joseph var båda säkra på att det skulle bli en flicka.
"Hallå?" Nialls röst fick oss båda att se upp. Han dök upp i dörren med håret på ända och den rutiga skjortan halvt uppknäppt.
"Hej." Jag log och hävde mig mödosamt upp ur soffan. Joseph hade redan kastat sig i Nialls famn under glada skratt.
"Hej på er." Louis dök upp i dörren och log brett.
"Men hej Louie." Jag skrattade. "Inte ofta man ser dig nu för tiden."
"Nej, du hänger ju bara här med den nya lillpysen." Louis skrattade gott.
"Hej farbror Louie." Joseph hade nu även han fått syn på Louis och skuttade av iver. "Vill du se en sak?" Louis skrattade på nytt och såg upp på mig och Niall. Jag ryckte bara glatt på axlarna. Om de gick, så skulle jag ändå bara få en kort stund ensam tillsammans med Niall.
"Varför inte?" Louis kramade om Josephs hand och följde efter honom ut ur rummet.
"Nå, hur är det med dig och tjejen där inne?" Niall höjde på ett ögonbryn och tog några steg fram mot mig.
"Allt fint. Joseph häpnade över att den sparkade."
"Har du inte än accepterat att det kommer bli en liten flicka, lika vacker som du?" Niall skrattade lågt och flyttade undan några blonda hårslingor ur mitt ansikte. Jag suckade tungt.
"Dröm vidare du. Jag tror att det kommer bli ytterligare en miniatyr av dig. Tänk dig, tre Niall att ta hand om." Jag himlade trött med ögonen.
"Hm." Han log och kysste mig mjukt. "En månad kvar innan vi får svaret." Jag nickade. En månad. Jag var uppriktigt sagt rädd för att något skulle gå fel. Det hade jag även varit kring Josephs födelse, men den hade löst sig fint. Därför steg nu kvalen. Det var dubbel chans nu.
"Jag är rädd", mumlade jag och mötte hans blick med tårfyllda ögon.
"Var inte det." Niall kysste mig på nytt. "Jag lovar, allt kommer lösa sig. Det gjorde ju det för så många år sedan." Jag nickade. Han hade rätt.
Allt hade löst sig då, varför skulle det inte lösa sig nu? Alla hade accepterat det då, nu var det jag som skulle acceptera att jag faktiskt kunde klara det. Tillsammans med Niall.
